Ja, jag kan välja ett läppstift bara för att det heter ”Galapagos”.

En vacker dag har jag en annan utsikt utanför mitt bussfönster. Men i dag väljer jag mjuk korall, ett subtilt skimmer. Och drömmer om jättesköldpaddornas hemö.

Mamma: ”Jag köpte det för att jag trodde det var brunt, men det är lila.”
Jag: ”Men det är ju inte lila, det är brunt!”
Mamma: ”Nej, det är lila.”

Det är som så många gånger här i livet. Mamma hade rätt. China Glaze Below Deck är lila. Ibland undrar jag om vi får barn bara för att förstå att våra föräldrar nog gjorde så gott de kunde. Och att mamma nog ganska ofta hade rätt.

Men medge att det ser brunt ut i flaskan i alla fall?

China Glaze Below Deck ur Anchors Away-kollektionen.

Jag trodde att det här lacket skulle bli ljusare på naglarna. Det syns inte fullt ut på bilden, men lacket blir flera nyanser mörkare på naglarna än det är i flaskan. Vilket gör det till ett lack som liknar flera andra jag redan har i badrumsskåpet.

Det är inte fult på något sätt, just den här nyansen hör till dem jag älskar, men jag trodde att jag skulle få prova någonting nytt bara.

Yves Rochers nagellack har alltid imponerat på mig. Det gör det här också. Täcker med bara ett enda lager (inte det minsta av min fula Gelish-utväxt lyser igenom), flyter ut jämnt och sitter bra.

Det enda jag har lite svårt för är priset. 75 kronor för 5,5 ml gör det här till ett av de dyrare lacken i min garderob. Men, ja, jag tycker absolut att det är värt det.

Eller vill du helst bara kunna strunta i dina naglar men ändå ha snygga, tåliga naglar som håller sig lika vällackade varje dag och kan tänka dig gå till salong någon gång i månaden för att slippa jobbet?

Efter mitt test av Gelish vet jag nu med säkerhet att jag hör till de förstnämnda.

Det är snyggt, det är skönt att slippa packa nagellacken när jag reser bort och det håller stilen gott och väl i de tre utlovade veckorna.
Men det blir ömtåligt när det är vått, som alla lack. I en båt är det ofta vått och behöver man leta efter något i en väska när man precis har badat så slits kanske en liten, liten bit av. Och om man då börjar pilla är man inte långt från en smärre nagelkatastrof.

Det är bara att konstatera – när det gäller naglar är jag alldeles för mycket ”kan själv!” för att stå ut med att vara beroende av att regelbundet gå till salong. Trots att det egentligen är så snyggt att jag önskar att jag hade hört till dem som gärna struntar i själva fixandet och pysslandet och grejandet.

Och ingen har någonsin lovat att det ska vara snyggt i sju veckor, men jag misstänker att ni gärna vill se bilder även över mitt förfall så, håll till godo, här är mina två mest opillade naglar. Överst vänstertummen, nederst höger pekfinger. De sista veckorna har det bildats små, små sprickor i lacket, men som sagt, det går på övertid och jag lackar ändå över utväxten så det känns lite väl petigt att klaga på det faktiskt.

Men jag är hemma igen. Och passade på att byta färg på tånaglarna, till det mer höstiga Bronze Patina, ur Isadoras höstkollektion Forest Groove.

Isadora Wonder Nail 718 Bronze Patina.

Det lanseras tillsammans med det grönglittriga Chanelinspirerade Forest och mörkt auberginefärgade Zinfandel.

Isadora Wonder Nail 718 Bronze Patina, 719 Forest, 642 Zinfandel.

I höstkollektionen hittar man också en helt ny sorts ögonskugga som visar sig vara en mycket trevlig överraskning. Precious Pearls är exempelvis jämförbar med Chanels Ombres Perlées de Chanel. Skuggorna är glittriga och kräver en bra primer under för att inte glittret ska hamna under ögonen istället, men de är lättjobbade, roliga att leka med och enkla att få till snygga skuggningar med. Jag kommer bada länge till och känner att det dröjer innan jag helt lägger sommaren bakom mig, men just den här biten av hösten har jag väldigt lätt att tycka om känner jag.

Isadora Eyeshadow Trio 80 Precious Pearls.

Isadora Eyeshadow Trio 81 Cool Browns.

Isadora Eyeshadow Trio 84 Forest.

Vi kom iväg!

Laddade med en solcellspanel som laddar nästan som vi hade hoppats (och i de här lägena innebär nästan… inte riktigt ok) och en utombordare som startar när den känner för det (det är lugnt, jag har simmat iland med tampar förr) så har vi äntligen tagit oss ut i skärgården.

Och det är där, på en klippa, med en tångruska i handen som det slår mig. Det är som om alla vinterdagar, alla kliva-upp-klockan-fem-på-morgonen-vardagar, allt inomhusstök och tunnelbanor och diskmaskiner bara försvinner. Som vore de en blek dröm.

Kvar finns en enda lång sommardag med klippor och hav, krabbfiske, ostbågemiddagar, morgondopp, regnsmatter på båttaket, åskblå horisont, muller, skvalp, lavdoftande berg.

Och nej, det finns inget nagellack som klarar minst tre frivilliga och några extra dopp varje dag, blöta tampar och saltvattensdiskande.

Jag har förvisso lackat fransk manikyr på klipporna förr, men i år valde jag att hårdtesta Gelish, ett slags permanentlack som fixas på salong.

Jag valde en färg så nära OPI Stranger Tides som möjligt, lite gråare, en aning mer lavfärgat. Så här ser det ut efter två veckor. Om man inte råkar smälla i en nagel riktigt ordentligt tror jag faktiskt att det kan sitta kvar tills vi lägger till igen. Återkommer med rapport då!

Så här vill jag att min sommar ska vara. Låta tiden gå, låta kroppen och huden få minnen att bo i när vintern gör sig påmind.

Fast just nu undrar jag mest varför jag nördade in på nagellack (Orlys matta Glam Rock på bilden, perfekt för sommartår, blir bara vackrare med lite patina och behöver varken under- eller överlack för att sitta bra och bli snyggt, enda gången någonsin jag hoppar över det) och inte båtmotorer.

Just nu verkar det som ett otroligt mer användbart ämne att kunna precis allt om.

Jag har hittat det perfekta nagellacket.

Att det varit så tyst här ett tag beror på att jag lackat om mina naglar i samma nyans inte mindre än fyra gånger i rad. Till och med min man såg chockad ut när jag berättade det.

Men egentligen behöver jag inte något mer än OPI:s Stranger Tides.
Grönt utan att vara skrikigt, sobert utan att vara trist, matchar med det mesta och piggar upp även den tråkigaste outfit.

Men när jag nu äntligen börjat ge den där ingentingvädersfärgen en chans så tänkte jag försöka testa mig igenom dess kusiner också. Vi börjar här:

Isadora Beach Khaki är grått med en aning skiftning åt rosa. Mycket fint det också.

OPI Scull and Glossbones ur Pirates of the Carribean-kollektionen.
Grått. Varken mer eller mindre.

Jag vet inte riktigt varför det här lacket har fått stå orört så länge. Kanske beror det på att flera andra bloggare, bland annat Helena, tyckte att det var svårlackat, eller för att det sett lite konstigt ut i flaskan, som att det liksom delat på sig.

Men nu blev jag sugen på att jämföra med Suzi Takes the Wheel ur Touring the America-kollektionen. Båda lacken har en helt annan, mycket blekare, gråare, färg i flaskan, båda lacken delar sig lite i flaskan och behöver skakas om ordentligt innan de lackas på, båda lacken har en mossig grön nyans som är så långt ifrån knallig man kan komma.

Och båda lacken vinner mitt hjärta redan vid första lackningen.

Stranger Tides liknar inget lack jag har tidigare, det är blekt mossgrönt och får mig att tänka på lavbevuxna, blöta havsklippor en sådan där dag när havet har sin vackraste ingentingfärg. Precis som ett riktigt sagopirat-lack ska vara.

När jag är på de fantastiska #tweetupsthlm som @NiklasDahlqvist med flera ordnar, så händer det ofta att jag inte twittrar en enda gång på hela kvällen. Jag är upptagen i samtal.

Precis samma sak kan mycket väl hända när jag träffar trevliga kvinnor för att prata nagellack. Och kameran blir kvar i väskan för att jag har händerna fulla med att gestikulera om någonting viktigt. Det är därför det så ofta mest blir bilder på nagellack, istället för som exempelvis på Anne, som jag träffade så sent som i kväll. Hon har förresten också bloggat om OPI Touring America, om ni vill läsa vad hon tycker.

I år fyller OPI, som är ett av världens största nagellacksmärken (med över 500 färger, vad säger du om det, Essa?) 30 år. Det firas med en kollektion som låter sig inspireras av en resa tvärs över Amerika, OPI:s hemland.

I varje kollektion finns ett lack där OPI:s grundare har sitt namn med. Jag föll för ljust khakigröna Suzi Takes the Wheel.

OPI Suzi Takes the Wheel. Det skiftar färg beroende på ljuset det omges av, från nästan mörk oliv, till ljust, ljust khakigrå. Här i skuggan någonstans mitt emellan.

OPI A-taupe The Space Needle, Uh-Oh Roll Down The Window, Suzi Takes the Wheel. Alla tre grönare på naglarna än i flaskan.

OPI I Brake For Manicures, Get In The Expresso Lane, French Quarter For Your Thoughts.

OPI My Address Is ”Hollywood”, Are We There Yet? I Eat Mainely Lobster.
Det finkorniga glittret syns inte på bilden, men på naglarna.

OPI Color To Diner For, Honk If You Love OPI, Road House Blues, alla tre mörkare på naglarna än i flaskan.

Nå, vilka av de här ska vi ha roligast med i höst månntro?